The Swedes Pull Our Legs

Our Swedish correspondent LN left a comment on yesterday’s post about the Swede who nominated Adolf Hitler for the Nobel Peace Prize. According to LN, the whole thing was a put-up job, conceived in the same spirit that animated Lars Vilks’ in his drawings of Mohammed as a Rondellhund.

Here’s what LN has to say:

“This little gem” has got many more carats than the good Baron could imagine.

Neither does this story speak for itself, as the Baron thinks without knowing anything of the historical background of Mr. Brandt’s letter to the Nobel Committee in Oslo — and to suggest in this case that “those Nobel folks aren’t too bright” falls back on its originator Associate Professor of Political Science Mr. Donald Douglas, Long Beach, California, showing that his lack of brightness is not small. He will never become a laureate.

To mock at stupidity can become dangerous, the nitwits and the fools and the idiots are, as also Ibsen pointed out, enormously many.

We see this again and again and especially now once more in the case of Mr. Lars Vilks’ Mohammed roundabout doggies. The idiots are popping up as croci in springtime, Muslim idiots and kaffir idiots — the number of Muslim idiots, however, seems to be many, many times bigger than the number of kaffir ones (mostly halal hippies), and this may be a slight consolation.

Mr. Brandt and Mr. Vilks were/are playing on the same team. Both challenge the establishment, playing pranks on its members, who then are compelled to show the flag: the fool-flag.

Back in 1939 almost the whole Swedish establishment fell for this ironic, magnificent joke, inclusive of the MSM of those days with one exception Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning — Sweden’s one and only daily paper with a spine and manly equipment, capable of giving a true and uncensored picture of the doings of Herr Adolf Hitler and his crew.

The fate of the commendable men and women who dare to lead the high and the mighty by the nose is often hard. Mr. Vilks may be compelled to exile to keep his throat unslashed, and Mr. Brandt, social democratic member of the then Senate of the Parliament and a convinced anti-Nazi, had to leave — here I am not sure — the parliament, and go back to his old profession as Elementary-School Inspector.

Following: (1) is Mr. Brandt’s letter to the Norwegian Nobel Committee — a wonderfully ironic document; (2) and (3) are articles from the Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning — especially number (3) is a glorious attack on common and established stupidity.

What is lacking, I think, is some kind understanding and even praise for Mr. Brandt’s deed! But those were the days — harsh and cruel, in February 1939.

Baron, I will suggest that you engage your expert translators, and write a post in honor of Mr. Brandt and his joke of the century.

And lastly, the Norwegian Nobel Committee and the Swedish Nobel Committee are as night to day.

LN, you are quite right: my leg was pulled. Kudos to you for bringing it to my attention!

Below the jump are his attachments in Swedish
- - - - - - - - -
Are any of our translators willing to take up LN’s challenge, and put some of the following material into English? I await the results with great anticipation…

Till Det Norske Stortings Nobelkomité.

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.

Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.

Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf — näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk — och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.

Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.

På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.

Stockholm den 27 januari 1939

E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 30/1 1939

Fredspristagare Hitler

En senator på Helgeandsholmen E. G. C. Brandt — i det civila folkskoleinspektör i Dalarna — har föreslagit, att Adolf Hitler skall få fredspriset. Ty han hade makten att släppa lös kriget i höstas, men han gjorde det inte.

Det hela är förstås en drift med det dussin av hr Brandts riksdagskamrater, som skrivit till stortinget och bett för Chamberlain.

Men som det lustigaste i hela historien är att man närapå böjd att betrakta det högtidliga allvar, varmed T. T. och dess radioredaktion tog sig an denna sak, och dess seriösa referat i lördags. Hr Brandt är visserligen en herre, som man inte tar där man släpper honom och han tillhör långt ifrån ‘likschaltningsmännen’ inom regeringspartiet. Men man behöver inte läsa många rader för att veta, vad han menar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 2/2 1939

I DAG

Riksdagsman Brandt har återkallat den skrivelse till norska stortingets nobelkommitté, i vilken han föreslog herr Hitler till fredspriset. Ännu har icke någon underrättelse ingått att de herrar riksdagsmän, vilka framförde Mr. Chamberlain som kandidat, återkallat sin skrivelse.

Herr Brandt hade icke riktigt beräknat effekten av sin åtgärd. Eller kanske hade han det verkligen. Var det månne hans avsikt att anställa ett intelligensprov bland dem som tala å den svenska allmänhetens vägnar? I så fall lyckades han ganska bra. Gycklet kom många hjärtans tankar att uppenbara sig. Många klevo fram och tryckte bildlikt talat rörda och tacksamma kardan på denne modige socialdemokrat, vilken vågat uttala, vad som rörde sig i deras hjärtan.

Äldre och yngre herrar i framskjuten ställning säges skriftligen hava betygat hr Brandt sin uppriktiga högaktning, tacksamhet och beundran. Andra anställde högaktningsfulla betraktelser över förslaget, bugade sig sju resor för Hitler, för att hans anhängare icke skulle misstycka och reserverade sig sedan med klädsam gråtmildhet mot förslaget att hylla honom just som fredsapostel. Som drift betraktat var alltså Brandts tilltag mycket lyckat.

För hr Brandt själv bli följderna kanske icke odelat angenäma. Att driva gäck med dumheten är ett farligt tilltag. De dumma äro, som Ibsen framhåller, fruktansvärt många. En viss andens gemenskap existerar också mellan dem.

Hade förslaget att tilldela herr Hitler nobelpriset framförts på allvar, skulle hr Brandt vunnit ännu större anseende än de högermän, vilka lanserat Mr Chamberlain. Deras handling var förvisso behjärtad och vinner gillande. Det är något förtroendeingivande och solitt, något jönssonskt och oförgripligt över deras förslag. Det är en bekännelsehandling, som blottar deras andes plyschmöblemang. Och Brandt kunde ha varit ännu styvare.

Så avslöjar han sig som gyckelmakare, som en man den där icke håller allvaret i helgd, en smädeandens företrädare som hånar dumheten. Det är en synd, som aldrig förlåtes. Hr Brandt kan återgå till sin syssla som folkskoleinspektör — om han får behålla den. Spefåglar ha vi icke bruk för i vårt offentliga liv.

Man måste taga saker och ting och människor, framför allt de dumma människorna, mycket allvarligt. Ingen hatar skämtet i alla dess former så innerligt som den, vilken plågas av en hemlig misstanke att vara en smula löjlig. Hur skulle det gå, om löjet släpptes lös bland dessa folk, som ha lyckan att styras av statsmän i övernaturlig storlek? Spioner, bödelsdrängar och andra dignitärer skulle inte längre kunna tillförsäkra folken lyckan att svälta och hundsvotteras. Allvaret är a och o i det offentliga livet.

Vi få hålla ihop på denna punkt, hålla vakt vid fasaderna och vårda fasadbelysningen. Alla upptåg skola begapas med andakt, alla officiella stupiditeter vördas. Spyflugor kunna icke tolereras i det offentliga livet. Skenet är det väsentliga. En författare illustrerar tesen med en anekdot. Det var en betydelsefull akt som gick av stapeln, en kröning. Drottningen såg djupt gripen ut. Alla reporter skildrade i känslosamma vändningar det allvar, som präglade hennes anletsdrag och som så helt harmonierade med stundens betydelse. Man såg, att hon lyssnade till suset av historiens vingslag när hon under andlös tystnad mottog kronan. I själva verket, påstår författaren, var det bara en enda tanke som fyllde den höga damen, och det var denna: ‘måtte det nu inte kurra i magen på mig mitt i denna förfärliga tystnad.’

Det gick bra. Den stämningsfulla akten stördes inte.

Brandt bör för framtiden, om han får någon framtid, hava detta höga föredöme för ögonen. Han kan också tänka på en latinsk vers han fick lära sig i skolan: ‘risum teneatis amici’.